Noodless Magic Man

Zack

Denna sida är till minne av Zack,

en högt älskad och oändligt saknad vän.


1999-10-15 - 2008-10-06

 

Det är inte lätt att veta vad man skall skriva på en sådan här sida... 

...och i samma stund som jag sätter fingrarna vid tangenterna så väcks minnena till liv och tårarna börjar rinna längs min kind.

 

Som jag berättat förut så har jag alltid haft en dröm om att få ha en egen hund, men när jag var liten ville inte mamma och pappa och när jag äntligen blev stor så ville inte min sambo ha någon :(

 

Men på något vis hade jag ändå en stark känsla av att jag någon gång skulle få min efterlängtade hund, trots allt...

...och hösten 2005 slog min dröm äntligen in :)

 

Om det var ödet eller en ren slump, det kommer jag aldrig någonsin att få reda på, men plötsligt en söndagsförmiddag ringde en tjej och frågade om jag ville ha hennes hund?

(jag blev helt chockad, men mitt svar blev):

-Självklart vill jag det, frågan är bara vad mina katter och min Arvid säger om det.

 

Efter lite övertalning från min sida så enades A och jag om att ta hem denna 6-åriga Collie-kille på prov för att se om det skulle fungera.

 

Så lördagen därpå begav vi oss till Lindesberg för att hämta hem honom.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen eller känslan jag hade när ägaren räckte över kopplet i min hand och sa:

-Här är din hund, varsågod, jag vet att han kommer få det bra!!

(det kändes så konstigt men ändå så himla rätt)

Jag minns så väl när vi satt i bilen på väg hem och vi såg på varann Zack och jag, och jag kände bara en stor lättnad och en stark känsla av lycka.

 

Redan dagen efter kändes det som att Zack alltid hade bott hos oss. Han fann sig så bra på en gång och när provtiden hade gått ut så fanns inte en tanke på att han skulle lämnas tillbaka. Här hade han liksom sin plats på jorden och det kändes som att det var meningen att han skulle leva sitt liv hos oss.

 

Denna mycket speciella hund har satt stora tassavtryck i mattes och husses hjärta. Han blev vårt allt, vår stora mysiga gosenalle, världens bästa tröstare som torkade ens tårar, en helt underbar promenadkompis, vår trogne beskyddare och allra bästa vän...

 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt det skulle bli den dagen vi var tvugna att låta Zack somna in. Det var något av det allra jobbigaste jag varit med om i mitt liv.  Jag minns tomheten och tystnaden, det var verkligen fruktansvärt.

 

Trots att åren gått finns det fortfarande inte ord som räcker till för saknaden man känner efter sin älskade vän. En sak kan jag hålla med alla om och det är att tiden läker alla sår, men även att ärren för all framtid består.

 

Jag kan inte annat än att säga att han fattas mig, men kommer alltid att ha sin egen alldeles speciella plats i mitt hjärta.